När jag fick förfrågan om att skriva en bok om Mona Sahlin första år som partiledare tänkte jag: Aldrig i livet! Det finns ingen politiker som jag känner mig så frustrerad över som just henne. Jag känner mig inte trygg med politiken. Jag har en oro över vad som ska hända härnäst. Samtidigt, absurt nog, tycker jag jättemycket om henne. Hon är en alldeles vanlig människa precis som vi. Hon är rolig, hon är slagkraftig och har en förmåga att se människor.    Min första tanke var att säga bestämt nej, men sedan började jag tänka. Hon är spännande, hon väcker känslor. Jag är oerhört nyfiken på vem hon egentligen är och vad som driver henne.

Jag lärde känna henne när vi jobbade tillsammans på Arbetsmarknadsdepartementet. Hon som minister och jag som politisk sakkunnig. Vi är lika gamla, vi är båda födda in i rörelsen. Jag lekte med Barbie precis som hon. Hon organiserade sin lek och bildade Barbieklubben, men jag tänkte inte ens tanken. Jag gick heller aldrig med i SSU, det gjorde Mona. Hon lärde sig partiet inifrån, blev skolad socialdemokrat. Jag har jämt suttit utanför och hojtat.

Hon är en speciell politiker, Mona Sahlin. Det är en lysande bedrift efter så många affärer och politiska misstag att ändå lyckas resa sig upp och komma tillbaka. Hon bjuder alltid på sig själv och har en enorm genomslagskraft i media. Vi vet till och med vad hon läser på toaletten.    Men bakom den yttre lite glättiga och stöddiga fasaden finns också en kvinna som söker upprättelse. Hon har själv sagt om sin politiska resa: "1995 jobbade jag för att bli omtyckt, nu vill jag bara bli respekterad."   Vi får se hur det går.

Lotta Gröning