Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag.
Leena och hennes finska föräldrar har tillsammans med andra invandrarfamiljer och låginkomsttagare flyttat in i ett nybyggt bostadsområde i 60-talets Ystad. För Leenas familj är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, kakel och parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet ”Svinalängorna.
De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis myllrande och livfulla roman. Det är Leena själv som berättar, klarögt och fartfyllt, om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Ibland sitter hon i trapphuset och följer allt som händer. Eller gömmer sig under bordet och lyssnar. Men snart är det kompisarna som är hennes trygghet, hennes centrum, och det roliga fastnar i halsen på läsaren när det börjar stå klart hur de här barnens verklighet egentligen ser ut. De är maskrosbarn, som kastas i plötsliga ryck mellan perioder av skenbar ordningoch fullkomligt kaos. Ett kaos de ständigt är beredda på. Leena lär sig att ”trolla bort sig själv” för att klara sig. Varken socialbyrån eller polisen griper in på allvar, och när boken är slut har vi tagit del av en skakande berättelse om barns utsatthet och överlevnadskraft.

”En av de mest fängslande romaner jag läst på flera år” Svenska Dagbladet

”Trovärdigt skriven roman om klass, integritet och i viss mån kön som länge efterlysts i den svenska litteraturen.” Göteborgs-Posten

”Det är skickligt gjort, engagerande – ett stycke samtidshistoria. Hon är en författare som har något väsentligt att berätta.” Sydsvenskan

”Trovärdigt skriven roman om klass, integritet och i viss mån kön som länge efterlysts i den svenska litteraturen.” Göteborgs-Posten