När jag var liten trodde jag att jag skulle dö före min mor i enlighet med att trädet överlever sin frukt.     Med tiden insåg jag den rätta eller i varje fall naturliga ordningen, varpå jag fick ett nytt problem: hur skulle jag kunna tillfoga henne en sådan smärta som min död? Denna insikt tvingade mig till försiktighet och måttlighet även som barn. Mina lekar var aldrig särskilt våghalsiga, mestadels höll jag mig i hennes närhet, något som hon ibland ännu påpekar för mig när jag ringer till henne på lördagarna.     Hon bor i Athen. Jag bor i Stockholm sedan fyrtiotvå år.

I år fyllde jag sextioåtta år och min mor nittiotvå. () Vi har blivit gamla båda två och det börjar bli bråttom att göra det jag länge har velat: att skriva om henne.

Så säger Theodor Kallifatides i sin nya bok. Med sin fars efterlämnade livsberättelse i handen far han en tidig vårdag för att besöka sin mor i Athen. Det blir ett veckolångt möte där faderns historia varvas med samvaron med modern. Dråpliga, spännande och gripande scener från det förflutna och nuet griper in i varandra. Man skrattar och gråter om vartannat. Familjens ursprung klarnar, hemligheter blottläggs, minnen förstärks och kärleken till en mor gestaltas på ett oförglömligt sätt. Men också moderns kärlek till maken och sönerna växer fram som en stor, stilla flod i hennes ådror.

Mödrar och söner ansluter på ett fristående sätt till de hyllade Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) och En kvinna att älska (2003). På oförglömligt sätt gestaltar Kallifatides moderns betydelse i sitt liv som son, och lyckats på ett märkvärdigt sätt skapa en allmängiltighet som berör djupt.