I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.   Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig och vidrig värld.Små grytor har också massmord på sina hjärnorjag bär dina förtorkade slagpappai mina ögonkonserverade tårar och råkokta lingonoch slagen avtog aldrig i styrkaoch jag lärde mej attbättre en kuk i handen än tio i stjärtenpappa du bad mej ståsåhär och stillamen förklarade aldrig hur yxan skulle sittaför att knäcka mina kotor