Jacques Werup fyller 60 år den 14 januari 2005 och firar 35-årsjubileum som författare.

I samband med detta ger Albert Bonniers Förlag ut samlingsvolymen 100 dikter.

Jacques Werup debuterade 1971 med romanen Returbiljett Polen och diktsamlingen Ett å..Två..å Tre..å Fyr! . Med en lång rad romaner och diktsamlingar har han en given plats bland de främsta av våra författare. Med romanen Casanovas senare resor (1979) fick han ett stort publikt genombrott och boken har blivit något av en klassiker från 70-talet. Tjugo år senare (1999) kom Den ofullbordade himlen, om Sveriges första kvinnliga pilot Elsa Andersson och som Jan Troell filmatiserade som Så vit som en snö .

Jacques Werups dikter har genom åren haft en ovanlig spännvidd. De har tonsatts i alla genrer av klassiska tonsättare eller av kompositörer av populärmusik. Men framför allt har Werup själv mött en stor publik med sina egna scenföreställningar, de s k poesikonserterna. Med dessa konserter har han skaffat sig en alldeles särskild nisch i det svenska kulturlivet och fört ut poesin långt utanför de gängse scenerna. Mångsidigheten är slående: hemmastadd i det svenska men besjälad av det internationella har han kallats för både 90-talets Hjalmar Gullberg och Sveriges Leonard Cohen.

Jacques Werup med symfoniorkester eller med stråkkvartett? Werups poesi tonsatt av Daniel Börtz eller sjungen av Tommy Körberg, eller Werup själv som solist med en kammarkör eller pianist, jazzgrupp eller ensam på någon estrad. Rollerna och scenerna är många. Jacques Werup har senast turnerat med Lill Lindfors, i Levande tillsammans, en föreställning som under 2004 gått för fulla hus runt om i landet. I likhet med föregångare som Hjalmar Gullberg och Anders Österling presenteras han nu med ett urval dikter Hundra dikter. Han har själv fogat samman dikterna ur sina senaste nio samlingar och infogat tjugo nyskrivna dikter till ett urval som är hans poetiska livsverk.

Anders Cullhed skriver i den inledande essän. Så ser den ut Jacques Werups lyrik i brant sammandrag, som på kabaré: ömsom komisk och ömsom vemodig, ofta så där strängt personlig att den fångar hela salongen, alltid en rungande inlaga mot livets förbannade likgiltighet.