DEBUT

Lina Sjöbergs debutbok är till stora delar en brevroman. På nu-planet utspelar sig berättelsen i Ångermanland i slutet av nittiotalet; där lever det äldre paret Johannes och Maria, och där bor den ensamstående Sanna på servicehuset. Men via breven utspelar sig handlingen också i Östafrika, där Sannas dotter Dagmar 1948 var på resa, och där Johannes och Maria också har vistats.     Dagmar är en både stark och skör ung kvinna som försökt bryta sig loss ur sitt uppväxtsammanhang genom att följa med en författare till Afrika som hans sekreterare. Men snart lämnar hon sitt uppdrag och ger sig iväg på egen hand, full av hopp men med en oroväckande sårbarhet. Hon skriver täta och gripande uppriktiga brev till sin mamma Sanna under sin allt mer omtumlande färd, som slutar i katastrof.     Femtio år senare, i den ångermanländska byn, får Maria veta att hon snart ska dö. Hon som alltid har levt för andra, för maken Johannes och för barnen, beslutar sig för att granska sitt liv. Också hon skriver brev, hemliga sådana, till byns präst, där hon försöker finna ord för sina hänsynslöst egna tankar.     Dagmar och Maria känner inte varandra, men de delar en känsla av inre ensamhet och en längtan efter att få vara sig själva. Och allt eftersom brev läggs till brev, visar sig deras öden, liksom Sannas och Johannes, vara ohjälpligt och smärtsamt sammanlänkade. Lina Sjöberg låter deras röster forma en berättelse om det svåra i att välja och ta ansvar, och om kärlek.

Det finns någon här. Hon har en kropp och ett hjärta. Hon har sina tankar. Det är allt jag vet om mig själv för tillfället. Jag skall snart stiga upp och titta mig i ögonen genom spegelglaset. Se om jag finns därinne.                                                                                                                                       Det var väl mig själv jag saknade mest av allt. Kanske förlorar alla mödrar kontakten med sin inre människa när barnen är små. Men en del lyckas nog finna henne innan de blir åttioett år och skall dö.