"Plötsligt slår det honom att fönstren inte immat igen som de brukar när hon hänger tvätt inomhus om vintern. Det luktar surt och är förunderligt tyst i huset. 'Var håller ungarna hus?' frågar han men får inget svar. När Artur öppnar dörren till kammaren får han syn på den stora, runda kopparkitteln som står någon meter från tröskeln. Den är till hälften fylld av vatten, resten har runnit ut över golvet. Vattnet i den stora pannan är uppblandat med spyor." Det är en kall påsk, våren 1929. Artur lämnar sin fru och sina tre barn i några timmar för att bege sig ut och hämta ved. När han kommer tillbaka har hans liv slagits i spillror. Berättelsen om Ingeborg Andersson, och vad som hände den där dagen 1929, har tidigare varit en väl förborgad hemlighet. Det tragiska familjeödet återberättas nu av Ingeborg Anderssons systers barnbarn, Maria Bouroncle.